Dagen då påven blev “ofelbar”!

Bland kristna finns det olika åsikter om påvens ”ofelbarhet”. Både protestanter, ortodoxa och gammelkatoliker tillerkänner inte påven ofelbarhet i lärofrågor. Hur denna lära kom till, finns återgivet i Grattan Guinnes bok ”Babylon och Vilddjuret”, utgiven på svenska år 1894.

”År 1868 sände påve Pius IX ut sin ryktbara ”encyklika”, (rundskrivelse), genom vilken han sammankallade deltagarna i det Ekumeniska Mötet i Rom år 1870. Sex furstliga ärkebiskopar, 49 kardinaler, 11 patriarker, 680 ärkebiskopar och biskopar, 28 abbotar, 28 ordensgeneraler och 803 andliga ledare, vilka över hela världen företrädde den romerska kyrkan, antog och bekräftade högtidligt dogmen, att innehavaren av den påvliga stolen, i alla sina uttalanden i fråga om tro och sedelära, är ofelbar.

Åtskilliga anordningar hade gjorts för att genom speglar uppfånga solens strålar och därigenom kasta ett återsken liksom av en gloria omkring påvens huvud, då denna dogm vid middagstid skulle högtidligen förkunnas. Men solen ville inte lysa denna dag, den 18 juli 1870. I stället förmörkades himlen av svarta moln, som bredde ett nattligt mörker över ”den heliga staden”, vilket endast avbröts av förskräckliga blixtar. En rasande orkan medförde strömmar av vatten och förenade sig med det rullande dånet av en stark åska. Allt detta utgjorde ett det mest förfärliga oväder staden Rom i mannaminne fått erfara.

Ett ögonvittne berättar härom följande: Utan att vilja lägga otillbörlig vikt vid dylika naturens fenomen, kan vi likväl inte alldeles förbigå de händelser som ägde rum, så väl då detta kyrkomöte i Vatikanen öppnades, som då det slutade. Öppnandet som ägde rum i början av vintern, den 8 december 1869, ledsagades av ett skyfall och den mest våldsamma storm, och avslutningen i och med kungörandet av dogmen om påvens ofelbarhet, som skedde under högsommaren den 18 juli 1870, utmärktes genom ett än mera fruktansvärt oväder. Då vi den 8 december 1869 for till Peterskyrkan, tycktes himmelens alla slussar vara öppnade, och vi höll på att kastas ut ur våra vagnar. Även i går, den 18 juli, hade vi, istället för en klar romersk himmel och en strålande brännande sol, vad jag skulle vilja kalla årstidens stora storm. Alltså utmärkte sig kyrkomötets såväl öppnande som avslutning, genom en våldsam naturrevolution.

Uppläsningen av dogmen efterföljdes av utropande av de vördade fädernas namn, och det ena ’placet’ (det medgives) följde på det andra, dock icke i någon särdeles hastig följd. Fastän ordet uttalades med högre och starkare röst, än vad som vid dylika tillfällen brukar användas, kunde rösterna knappast höras på grund av ihållande starka åskskrällar. Stormen, vilken varit ganska hotande hela förmiddagen, bröt nu lös med den yttersta våldsamhet. Och fädernas ’placet’ sökte härunder kämpa sig fram genom stormen, under det att åskan dånade oavbrutet över våra huvuden, blixtarna ljungade in genom fönstren ned genom kyrkans valvbågar och in i alla de små sidokapellen, och tvingade församlingen att dela sin upp­märksamhet. ’Placet’ skrek en eminens eller en annan ”nådig herre”, och ett förfärligt dånande åskslag följde som svar, under det att blixtarna oavbrutet flammade kring baldakinerna och in i alla kyrkans valvbågar, liksom för att överallt låta svaret förnimmas. Ovädret var på sin höjdpunkt då resultatet av omröstningen lämnades åt påven. Men mörkret var så svart, att man nödgades hämta ett ofantligt vaxljus och ställa det bredvid påven, för att han skulle kunna se att uppläsa de ord, vilka föranledde honom en gudomlig makt. Åter flammade ljungande blixtar runt omkring valven och åskans dån skrällde förfärligt. Jag stod i detta ögonblick i södra tvärskeppet och försökte med blicken genomtränga det mörker som omgav påven, då ett ljud, liksom av någon slags mäktigt frambrusande kraft - jag kunde ej på något sätt förklara vad det kunde vara - kom mig att häftigt spritta till och se mig omkring åt alla håll. Kunde det vara en hagelstorm? Detta var åtminstone under ett ögonblick det intryck jag mottog, men ljudet växte och tilltog då jag såg ett moln av vita näsdukar, vilka svängdes i luften. De vördade fäderna hade själva givit signalen härtill genom handklappning. Stormen beskrevs i en påvlig romersk tidning ’Correspondance de Roma’, och även den bekräftar: ’att åskan dånade från himmelen under det att Peterskyrkan genljöd av de rättrognas bifall samt att blixten slog ned och träffade kyrkans kupol och krossade några av fönstren i St Processus’ och St Martianis relikkor, på vilka den påvliga tronen är uppställd.”

Samma dag som ofelbarhetsdogmen stadfästes, den 18 juli 1870, förklarades det krig mellan dåvarande stormakterna Frankrike och Tyskland. Det kriget ledde till att den ”Ofelbares” kyrkostat, (som då utgjorde 1/3 av Italiens yta, vilken han och hans företrädare innehaft i över 1000 år,) togs ifrån honom och överlämnades i Italiens ägo. Inte förrän 1929 återupprättade fascistdiktatorn Mussolini, det område i Rom som idag kallas Vatikanstaten.

Liknande väderfenomen, eller ”Acts of God”, som engelsmännen kallar naturkatastrofer, inträffade då den minst sagt liberalteologiske ärke­biskopen Robert Runcie tillträdde sin tjänst i Canterbury 1980. Första dagen som den anglikanska kyrkans över­huvud, träffades hans residens av en blixt mitt under ett våldsamt oväder, som tände eld på en del av huset. Även residensets källare svämmade över av vattenmassorna. Senare kommen­terade de skämtsamma engelsmännen det med att ärkebiskopen fatt sitt både elds- och vattendop! Hur som helst kan man ju undra varför den allsmäktige Guden inte svarade på ”Kristi Vikarie”:s böner om solsken den 18 juli 1870 ! ?

Olof Amkoff