Gösta Ömans drömsyn handlar om hur Guds barn låter sin omsorg om församlingsarbetet få större plats i livet än att nå människor med evangelium. 

Denna syn hade jag omkring år 1933. Det var en drömsyn och innehöll detta: Jag såg ett underbart tempel som strålade av de 12 olika ädelstenarna, likt templet som finns beskrivet i Uppenbarelseboken. Det var som av strålande glas och genomskinligt rakt igenom. Men det var inte färdigbyggt. Konturerna var färdiga och det lades till klara stenar eftersom. Det var som om templet växte utan att förändras. Det sträcktes ut över hela jorden, åt alla väderstreck. Det som förundrade mig var den enorma aktivitet som var runt detta tempelbygge. Jag såg sedan något som liknade hus med spiror och fick så klart för mig att detta var byggnadsställningar, avsedda att hjälpa till vid byggandet av templet. Men dessa byggnadsställningar blev allt större och började skymma själva templet. Det här ställningsbygget blev ett självändamål. Man byggde och putsade på dessa ställningar och de blev alltmer pompösa och märkvärdiga. Arbetarna som byggde blev också mycket mäktiga. De såg ut som ingenjörer och samtidigt som biskopar. Dessa prelater vände sig till folket och talade. Man började putsa och feja på byggnadsställningarna hela tiden. Jag var mycket förvånad över min syn. 

Jag såg hur änglar stod och såg på folket och de var förvånade över detta. Det var som om folk som skulle arbeta på templet var förledda att tro att arbetet på byggnadsställningarna skulle gagna tempelbygget. Men det förtog deras aktiviteter på templet. Andra var upptagna med att skaffa material till bygget från alla håll på jorden. När de blivit tillräckligt mäktiga och namnkunniga fick de tillfälle att träda upp på den berömda byggnadsställningen. De var då också angelägna att passa på att placera in någon enstaka sten i templet. Men nästan utan undantag var det så att när någon hade fått fram mycket material till templet som skulle passat in med endast lite finslipning, så blev det osämja och slagsmål uppe på ställningarna. Då tog den prelat som fanns där och helt enkelt knuffade ner mannen och spred vidare som i en kedjereaktion att man skulle passa sig för den mannen eftersom det var han som ställt till oredan. Han varnade så alla för att släppa upp honom på byggnadsställningarna. När någon som blivit nerknuffad blev förtvivlad och frågade Herren, vad gjorde jag för fel, så svarade Mästaren; Det var samma nitälskan för huset som förtärde mig. (Joh. 2:13-17)

 Aktiviteten på dessa ställningar fortsatte och utbredde sig över hela jorden. De mäktiga personer som befann sig på ställningarna, som såg ut som någon sorts ingenjörer eller biskopar, framhöll sig själva och skulle visa arbetarna hur det skulle vara. Men det märkliga var att de nästan aldrig själva fick in någon sten i det levande templet. Dessa experter visste hur det skulle vara men kunde ändå inte klara det. Det var som om all aktivitet och allt arbete skedde vid byggställningarna, men själva tempelbygget hade avstannat. De som arbetade på bygget var som förblindade och gav sig hän av hela sitt hjärta på fel ställe. 

Sedan inträdde en scenförändring. All bråte kring templet försvann, och själva templet framträdde i all sin strålglans. Jag hörde en röst som sa: Se, nu står Guds tabernakel bland människorna. (Upp 21:3) Och de som hade arbetat med byggnadsställningarna, vred sina händer och slet sitt hår i förtvivlan. Jag såg hur experterna som hade varit arbetsledare fördes bort, inte till belöning, utan för bestraffning! (Jmf Matt 7:22-23!)

Denna syn gjorde mig mycket förvånad och jag kunde inte förstå dess betydelse. I 40 år grunnade jag över detta. Men en gång när jag var i Korea fick jag uttydningen. Jag förstod helt plötsligt den djupa andemeningen i den syn jag hade haft. Jag såg och häpnade över en religiös aktivitet som jag dittills hade tänkt mig vara Guds församling på jorden. Men plötsligt fick jag se att så mycket av allt detta bara var människoverk. Där människor bygger på sin position, arbetar för sitt levebröd, för sin utkomst och i bästa fall för sin kyrkas väl. Jag tänkte: Är det på det sättet!? Men jag ville ändå inte gå med på tanken att detta som jag hade älskat så mycket, som jag ägnat mitt livs aktivitet åt, kunde vara ett hinder för tempelbygget. Jag har rest i över 100 länder på vår jord och jag måste med djup beklagan säga att så oerhört många kyrkor bara är byggnadsställningar som skymmer templet och dess härlighet, och som hindrar människor som är på väg till ”templet”. När jag förstod detta så grät jag, och jag tänkte; hur har jag kunnat bli så bedragen? Då fick jag förklaringen till alla de kriser jag hade upplevt under årens lopp. Så snart det blev väckelse blev det alltid konflikt på olika områden och de som jag trodde skulle bli de bästa medarbetarbetarna i arbetet med Guds tempel, blev mina fiender. Men det känns svårt för den som har arbetat så mycket i dessa kyrkor och satsat så mycket av sitt liv, att tvingas erkänna att mycket av allt detta är ett hinder för Guds rikes framgång på jorden och för det levande templets byggande. Jag lämnar här denna syn till dig, och du må själv bedöma det precis som varje profetiskt tal. Pröva det inför Gud och pröva ditt eget verk inför Herren. Var inte för upptagen med att arbeta på byggnadsställningarna, inför Herren. Var inte för upptagen med att arbeta på byggnadsställningarna, utan jobba för att få in stenar i tempelbygget. Gör det för din Herres skull.

Gösta Öman, författare till boken Risundret.