Under november månad 2015 var jag inbjuden av Sydamerikamissionären Karl-Erik Appelfeldt att delta på ett pastorsseminarium i Havanna under två dagar och undervisa om Israel. Det kom 80 pastorer och ledare från hela den 120 mil långa ön till förstaden San José, där vi höll till i en nybyggd pingstkyrka.

Hungern efter Guds Ord var påtaglig! Alla satt uppmärksamt och lyssnade intensivt på vår undervisning och predikan. Bokbordet tömdes helt och hållet på en minut! Jag har aldrig sett något liknande. Ja, möjligtvis 1995 i Kiev, Ukraina, när jag följde med Bill Stenberg dit och vi hade med oss 300 ukrainska biblar som delades ut på mötet i kulturpalatset. De formligen slet biblarna ur våra händer minns jag!

Kuba är en mycket speciell nation, på alla sätt och vis, inte minst andligt. Ända sedan revolutionen 1959 har regimen motarbetat kristen tro, speciellt i den romerskt katolska formen, sedan Castro upptäckte att av de 1500 beväpnade exilkubaner som försökte invadera ön 1961, var tre stycken katolska präster. Bröderna Castro hade en from kubanska till moder och fadern var en sefardisk jude från Spanien. Modern bestämde att sönerna skulle sättas i jesuitskola för att få den bästa utbildningen. Vid revolutionen var bröderna Castro befrielseteologer och marxister, men även en protestantisk pastor deltog i störtandet av den genomkorrupta Batista-regimen. Många tog det som ett tecken ifrån Ovan att en vid duva landade på Fidel Castros axel vid sitt första tal inför massorna som hade kommit för att lyssna på deras nye ledare, i Havanna den 8 januari 1959. Under skjortan hade Fidel en madonna-amulett och utanpå ett patronbälte. Efter segern tågade man till den katolska katedralen och tackade Gud/Maria för segern. Efter det misslyckade kuppförsöket vid Grisbukten på Kuba, blev Fidel rasande på den katolska kyrkan och lät utvisa 2300 nunnor och munkar, en biskop och 130 präster, nationaliserade de två katolska universiteten och stängde de 324 katolska skolorna, och allt efter som uppehållstillstånden gick ut, tvingades 470 utländska präster lämna ön. Den katolska kyrkan miste samtidigt en stor del av sina egendomar när de nationaliserades.

Fidel har senare sagt att den katolska kyrkan tillhörde den härskande klassen på Kuba och stödde Batista-regimen i stället för att stödja de fattiga. Kyrkan ägde stora jordegendomar där lantarbetarna hade det lika svårt som på alla andra ställen. I detta sammanhang vill jag nämna att när jag bad att få ett budskap till den Casa culto (husförsamling) vars pastorsfamilj vi bodde hos, så fick jag Upp. 3:8, vilket jag nu senare har förstått var mitt i prick. För den protestantiska kyrkan på Kuba, hade inte lierat sig med makten och överklassen såsom den katolska kyrkan hade gjort.

När Sovjet övergav Kuba 1989 uteblev veteleveranser, oljeleveranser, konstgödsel och stödköp av socker, och då började en 10 år lång ”specialperiod” då BNP:n sjönk med minst 50 %. När det var som värst rådde svält på ön, till och med alla katter försvann. De såldes som kaninkött! Men det innebar också genombrottet för väckelsen! Som en följd av väckelsen fick Kuba 1992 religionsfrihet och sedan dess får till och med partimedlemmar besöka en kyrka! Regimen favoriserar dock protestantiska kyrkor i förhållande till Vatikanen och dess kyrkor, för som jesuitutbildad vet Fidel att Vatikanen har politiska motiv bakom sin fromma fasad. Då påven besökte Kuba i september 2015, sa Fidel i sitt samtal med honom att han ”funderar på att bli katolik igen”! Att besöka kyrkor trots sitt medlemskap i partiet, har flera personer gjort. Enligt en metodistpastor vi besökte har en general och en högt uppsatt regeringstjänsteman blivit frälsta efter att ha blivit helade på möten! Detta fick regimen att försöka ”stämma i bäcken” genom att arrangera en trafikolycka där en metodistpastor blev påkörd av en bil på sin skoter. Pastorn skadades allvarligt, men dog inte. Han tillfrisknade mirakulöst väldigt snabbt och fortsatte att tjäna som pastor dessutom! Efter den händelsen verkar regimen ha blivit rädd för den evangeliska kyrkan, och det råder nu en lågintensiv väckelse på ön, sa vår kontakt.

Oberoende undersökningar ger vid handen att 40 % av kubanerna räknar sig som kristna, medan endast 15 % uppger sig svara ateister. Den protestantiska kyrkan, fördelade på 54 samfund (!), har c:a 250 000 döpta medlemmar men många fler sympatisörer och anhängare. De har 900 kyrkor över hela landet att jämföra med 600 katolska kyrkor. Det finns även tre judiska församlingar på ön, men de flesta unga judar gör aliyah, emigrerar till Israel, sa man till oss vid vårt besök.

Katolska kyrkans hjälpverksamhet är tillåten. (Fidel vet ju vad Lenin sa om de kristna i Sovjet, att de är ”nyttiga idioter”!) Katolska kyrkan får inte missionera och evangelisera. Det kan däremot den protestantiska kyrkan göra utan att regimen ingriper! Det leder mig osökt in på att berätta om den fantastiska pastorsfamilj vi bodde hos i två veckor. Pastor Tomas Scull är ättling till de slavar från Afrika som ”importerades” till plantagen på Kuba. Han är gift med Rubi från Nicaragua. Tillsammans har de tre barn som alla är aktiva medlemmar i den Casa culto (husförsamling) som har sina möten i ett nybyggt våningsplan ovanpå deras hem. Rubi var den som tog initiativet till deras husförsamling och leder ofta mötena. Tomas lever i tro och får pengar från Trosgnistans mission för sin familj och församling. Han har även lyckats få lagfart på en tomt nära sitt hem där en ny och större kyrka håller på att byggas. Döttrarna har utvecklat en egen lovsångsdans till modern lovsångsmusik som de framför på både gudstjänster och utomhus i parker och torg. Detta är något av det mest andefyllda jag har varit med om i kulturhänseende. På en gudstjänst i en Casa culto i en nedgången del av Havanna, framförde de ett av sina nummer till en lovsång vars text handlar om att ge Gud alla ära. Mitt i framförandet föll den helige Ande över hela församlingen! Alla stod upp och började klappa i händerna (jmf Psalm 47:2) till Guds ära! Efteråt när jag skulle hålla ett anförande, kunde jag inte prata. Rösten svek mig och jag stod och grät en stund innan jag kunde förklara mitt beteende. Lovsångsdansen var så oerhört vacker, inspirerad av den helige Ande, att man blev alldeles förkrossad. Jag förklarade att något sådant här har jag aldrig sett i Sverige, trots alla lovsång och lovsångsdans i vårt land. (Det är tydligen inte allt som går under namnet ”lovsång”, eller ”lovsångsdans”, som verkligen är det!) De här döttrarna har dött bort från all kändislängtan och världsliga influenser. De ger sig hän i en ren och av världen obesmittad lovsångsdans till Jesu ära, vilket den helige Ande bekänner sig till på sitt fantastiska sätt.

När jag kom hem till Sverige lånade jag kubakännaren Thomas Gustafssons bok ”Kuba” och sträckläste dess 680 sidor med stor behållning. Där fick jag en förklaring till varför Guds Ande har manat dessa ungdomar att satsa på dans i sin gudstjänst. På Kuba anser man att det är viktigare för barn att lära sig dansa än att lära sig cykla. Dans är Kubas mest levande kulturyttring. Överallt dansas det. Även klassisk dans och balett anses av regimen vara ”revolutionär” och får statligt stöd. Kuba är det land som har flest dansare i världen i förhållande till sin folkmängd. Dans är på Kuba en konstart som alla förstår.

De flesta av Latinamerikas dansstilar är mer eller mindre sensuella/erotiska, men lovsångsdans är helt annorlunda. Den är ren och tuktig, men ändå uttrycksfull och vacker. Det är detta som är hemligheten med Elisabeths och Saras lovsångsdans. Som representanter för den unga generationen på Kuba, är de dessutom orädda och frimodiga. De uppför sina danser även utomhus på torg och parker, utan att myndigheterna ingriper. De delar ut traktater vid dessa tillfällen och har samtal med publiken. I dagsläget är detta det bästa sättet att evangelisera på. Vill du vara med och stödja väckelsen på Kuba, ”lilla Sovjet” som ön kallades förr i tiden, gör då det genom att vara med och uppfylla döttrarnas högsta önskan, som är att ha råd till att flytta hemifrån och turnera runt hela Kuba och utbilda nya lovsångsdansgrupper i alla kyrkor. Äldsta dottern Elisabeth, som är 26 år, skulle behöva 80$ i månaden (660kr) för att kunna göra det. Om du har blivit berörd av det jag har berättat om, så hör av dig till Trosgnistans mission, så överförs ditt missionsoffer direkt till familjen Sculls bankkonto. Skriv att det gäller Kuba.

PlusGiro: 90 02 71 - 8

BankGiro: 900 – 7378, eller 900 - 2718

Swisha din gåva till Trosgnistan 1235128897

Märk gåvan med givarenummer och ändamål.

Mvh, Olof Amkoff